Avgrund

Titel: Avgrund
Författare: Jeff VanderMeer
Genre: Thriller, Science fiction
Utgivningsår: 2018
Sidor: 155
Betyg: 3/6
Ursprung: eget inköp
Passar: dig som gillar Dark Matter eller Isola

Handling:
Expedition efter expedition skickas in av myndigheterna i det mystiska område X, som varit avskuret från resten av kontinenten i årtionden, men få av dem kommer tillbaka. En del försvinner spårlöst, andra tar livet av sig själva eller av varandra och den som faktiskt har kommit tillbaka, där har alla medlemmar hastigt insjuknat i cancer och dött.

Målet med expeditionerna är att ta reda på vad område X är för något, hur det har uppstått och vilka livsformer som döljer sig där. I Avgrund får läsaren följa den 12:e expeditionen som består av fyra kvinnor med olika yrken, allt från biolog till psykolog.

Det som möter dem i område X är en främmande fauna där både växter och djur muterats till främmande arter. Naturen har tagit över de byar och byggnader som legat i området. I området fungerar varken kompass, gps eller radiokommunikation.

Början till slutet på deras expedition startar när de upptäcker en underjordisk ”silo”, ett schakt med en spiraltrappa som leder nedåt. Silon finns inte med på några kartor över området och har inte nämnts av någon tidigare expedition. Nere i schaktet växer det fluorescerande mossa på väggarna som bildar ord. Efter ett kort besök i schaktet försvinner den första expeditionsmedlemmen från deras läger under natten, ändå är de fast beslutna över att utforska den närmare.

Omdöme:
Det här kändes initialt som en bok helt i min smak, men tyvärr infriade den inte förväntningarna. Däremot tycker jag att filmatiseringen med Nathalie Portman var riktigt bra! Men åter till boken. Det största problemet med den är att den var alldeles för kort. Det mesta blir så kortfattat och outvecklat att jag som läsare inte fastnar helt för intrigen.

Visst är det ganska spännande och mystiskt och jag läser nyfiket vidare för att få veta hur det går. Men svaren jag får känns aldrig helt tillfredsställande, snarare väcker de fler frågor. Som författare är det en fin balansgång mellan hur lite eller mycket information läsaren delges. För mycket är inte bra, då lämnas inget utrymme för läsarens fantasi. Men för lite, som i detta fall, är inte heller bra, för då är det knappt så att fantasin triggas.

Karaktärerna då? Ja, till att börja med är de helt anonyma, för det är inte meningen att expeditionsmedlemmarna ska känna till något om varandra. För mig som läsare blir de också anonyma eftersom jag inte får veta något mer om dem än vad huvudpersonen iakttar och tänker om dem. Den vi får följa, och som boken berättas igenom, är biologen. Även om läsaren inte får veta hennes namn så får vi veta lite om hennes bakgrund, men den vi får lära känna är en ganska anonym och alldaglig kvinna som inte väcker några särskilda sympatier hos mig.

För en gångs skull rekommenderar jag faktiskt filmatiseringen före boken. Även om de skiljer sig på en rad olika punkter har filmen betydligt bättre driv!

Nästa bok:
Mörkrets väg