Vävaren

Vävaren

Titel: Vävaren
Författare: Torbjörn Skarsgård
Genre: Science fiction
Utgivningsår: 2018
Sidor: 264
Betyg: 3/6
Ursprung: gåva från svärfar
Passar: dig som gillar Ensam på mars eller Boneshaker

Handling:
Stan växer upp på en liten planet i utkanten av federationen långt i från händelsernas centrum. Han drömmer om att bli vävare, en av de rymdpiloter som väver samman nya galaxer med maskhål (svarta hål) som de färdas genom för att upptäcka nya världar. Men ingen från hans planet har någonsin blivit vävare. Det brukar vara förbehållet dem från de rikare planeterna i federationens centrum.

Genom talang för att flyga, hårt jobb och lite tur lyckas Stan ta sig närmare sin dröm. Inte minst genom att göra sig känd för de styrande på hans planet som ett riktigt flygaress. Genom deras rekommendationer får han börja på pilotakademin där vävare utbildas.

Men under utbildningens gång märker han att livet som vävare kanske inte är så glamoröst som han trodde. Dessutom får han erfara att vissa människor är beredda att göra vad som helst för att få ökat inflytande och tjäna pengar. Till och med att iscensätta olyckor som dödar hundratals personer.

Omdöme:
Detta är en egenutgiven roman som jag fick av min svärfar som är bekant med författaren. Därför visste jag ingenting om den alls, men lite science fiction då och då brukar ju inte vara fel. Men det var nära att jag avbröt läsandet redan efter första kapitlet.

Inledningsvis, innan jag fastnat för intrigen, har jag väldigt svårt för författarens språk och beskrivningar. Han uttrycker sig ganska gammalmodigt tycker jag och jag tror att han själv är medveten om det. För ibland känns det som att han försöker skyla över det genom att använda ett språk, eller uttryck, som han inte är helt bekväm i och då känns det ganska konstlat. Sedan känns det som att författaren är så ivrig att skapa en annorlunda sci fi-värld att han måste ändra på alla möjliga omotiverade detaljer mot vår vanliga värld, som t.ex har karaktärerna inte vanliga kläder på sig utan ”underaller” och ”skrevlinnen”. Sådant stör mig.

Värst av allt är ändå dialogerna. Stolpiga och konstlade, där han svänger sig med uttryck som det inte känns som han är helt bekväm med.

Den här boken och jag hade alltså ingen bra start. Men jag gav den en chans och en bit in i boken fastnade jag ändå så pass i intrigen att det gick att bortse från störningsmoment. För intrigen är ändå ett trevligt litet rymdäventyr med spännande parallellhandlingar. Huvudpersonen, Stan, är en sympatisk och ödmjuk kille som det är lätt att fatta tycke för och som jag vill veta hur det går för.

Nästa bok:
Rov

En reaktion på ”Vävaren

  1. Ping: Årsbästalistan 2018 | Bokstapeln

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s