Titel: Känslan av död
Författare: Elly Griffiths
Genre: deckare
Utgivningsår: 2012
Sidor: 284
Betyg: 3/6
Ursprung: reakorgen på Citygross
Passar: dig som gillar Osynlig makt eller Skuggsida
Handling:
Arkeologen Ruth som bor i en småstad vid den engelska kusten ska närvara vid en kistöppning av en uppgrävd, medeltida biskop. Men istället upptäcker hon museiintendenten död bredvid kistan. Även om det inte finns några tecken på våld finns det ändå en rad mystiska omständigheter runt dödsfallet. Den som leder polisutredningen är Nelson, poliskommissarien som Ruth haft en affär och har barn ihop med.
Under utredningens gång förhörs, i upplysningssyfte, flera i familjen Smith, den adliga familj vara förfader var biskopen, och som driver museumet där kistan skulle ställas ut. De tycks ha flera lik i garderoben, men har uppenbarligen inget med dödsfallet att göra eftersom lorden själv dör plötsligt.
Är det biskopens förbannelse som drabbat intendenten och lord Smith? eller är det en aktivistgrupp som dödat dem som hämnd för att museumet har skelettdelar från aboriginer? eller kan dödsfallet ha nåt med den knarksmugglarliga som härjar i trakten och som tycks ha haft intendenten som kund? Både Ruth och Nelson hamnar mitt i händelsernas centrum och tvingas överväga om det finns en övernaturlig förklaring till dödsfallen.
Omdöme:
Hade aldrig köpte den här boken om det inte var för att den kostade tio kronor eller det faktum att jag behövde en tunn pocketbok med mig i ryggsäcken ut på fjället. För det är precis den här typen av farsartade deckare som jag helst undviker och därför är selektiv med att läsa deckare i överhuvudtaget!
Särskilt dåligt är det dock inte, utan det är ganska spännande och boken har ett bra driv. Men den följer den brittiska deckarmallen till punkt och pricka, inget nytt under solen helt enkelt.
Med farsartat syftar jag även på att ”alla” karaktärer är inblandade i alla händelser och de har affärer med varandra till höger och vänster. Ändå berättar de inte för varandra vad de varit med om eller kommit fram till så alla springer ändå runt helt ovetandes. Tills nån givetvis pusslar ihop alla bitar och löser mysteriet.
Karaktärerna är givetvis ett gäng stereotyper av sällan skådat slag som känns oerhört brittiska. De känns varken särskilt trovärdiga eller väcker några särskilda sympatier hos mig.
Det framgår ganska tydligt att det här är en fristående del i en serie, även om inte förlagssidorna ger några ledtrådar om det, men jag är definitivt inte sugen på att läsa några fler delar i serien.
Nästa bok:
Be inte om nåd
Bokstapeln 