Mörkertid

Mörkertid

Titel: Mörkertid
Författare: Lars Pettersson
Genre: kriminalroman, deckare
Utgivningsår: 2016
Sidor: 339
Betyg: 3/6
Ursprung: biblioteket
Passar: dig som gillar Fallvatten och Stallo

Handling:
En same ute på tjuvjakt gör ett makabert fynd när han söker skydd från en snöstorm utanför Kiruna. I skyddsrummet ligger en kropp styckad, och prydligt travad, i ett hörn. Efter att ha ringt in fyndet anonymt landar utredningen på den vikarierande polisen Melker Grundströms bord. Han har flyttat upp till Kiruna från Storuman med förhoppning om att det ska bli ett steg uppåt på karriärsstegen. Men hos Kirunapolisen betraktas han som en ”sydlänning” som inte förstår hur det brukar gå till uppe i samelandet.

Utredningen går långsamt framåt eftersom det varken finns vittnen eller spår efter någon gärningsman. Men polisen lyckas i alla fall identifiera offret, en lokal affärsinnehavare känd som ”Turken”. Den komplicerade utredningen blir ännu mer komplicerad när samma person, sett till ID-handlingarna, hittas mördad ännu en gång i en lägenhet.

Med hjälp av offrens identitet hittar Melker en nedlagd polisutredning från Örebro där offret tidigare förekommit. När kontakten upprättats med Örebropolisen får Melker hjälp av kvinnlig poliskommissarie som kommer upp och hjälper honom.

Tillsammans börjar de lägga ett pussel som visar att offret hade kopplingar till internationell flyktingsmuggling, men att mördaren är högst lokal och finns mitt i bland dem.

Omdöme:
Hittade den här boken under nyinkommet på biblioteket och fastnade för den samiska kopplingen. Den lät ganska lik serien Midnattssol som gick på TV för ett tag sedan och den gillade jag.

Det är just den samiska delen, att boken utspelar sig i en ”gränslös” trakt i Sverige, Norge och Finland där de enda väsentliga gränserna är renbetets gränser, inte nationernas, som gör boken läsvärd. Författaren har uppenbarligen stor kunskap om samerna och livet norr om polcirkeln, såvitt jag kan bedöma. Den delen, som utgör en stor del av boken, är mycket intressant.

Mordhistorien däremot är inte särskilt intressant. Den är relativt odramatisk och fortskrider långsamt utan spänning. Här är det ingen action utan vanligt, tråkigt, polisarbete som gäller. Det vill säga informtionsinhämtning för att skapa en helhetsbild.

I grund och botten är det en välskriven bok med hög trovärdighetsfaktor och det är också det som är problemet. En trovärdig verklighetsbeskrivning blir naturligtvis spänningsfattig eftersom polisens vardag oftast är ganska grå och trist.

Nästa bok:
De 500

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s