Stjärnfall

Stjärnfall

Titel: Stjärnfall
Författare: Lars Wilderäng
Genre: Science Fiction, postapokalyptisk roman
Sidor: 395
Betyg: 4/6
Passar: dig som gillar The Chronicles of Riddick, fast i Sverige – och utan Riddick!

Handling:
Stjärnfall är den andra delen av tre och tar vid där den första boken slutade. Sverige, och världen, är helt strömlösa sedan tio år tillbaka eftersom allt som innehåller elektronik har blivit utslaget av nanomiter. Vem eller vad som ligger bakom spridningen av dem är det ingen som vet, men det har helt klart gjorts med ont uppsåt.

Plötsligt börjar folk försvinna spårlöst runt om i bygden och ljudet av jetmotorer hörs för första gången på tio år på flera platser. Men en av karaktärerna från första boken, Lena, återvänder efter en tid och berättar att hon, och de andra, blivit tillfångatagna av fienden som ligger bakom nanomitattacken. Hon vet till och med var de har sin bas.

Militären är först tveksamma till hennes historia, men de skickar ändå ut en rekstyrka som både hittar basen och hamnar i konfrontation med fienden. Den fientliga styrkan är inte särskilt stor, men tekniskt överlägsen eftersom deras elektronik fungerar.
Hela Federationen Västra Götaland mobiliserar och tågar (rider, cyklar och marscherar alltså) mot fienden.

Det blir en snabb och ojämn strid. Men på hemmaplan bakom linjerna, på Carlstens fästning i Marstrand, bryter det också ut fientliga aktiviteter. Lena, som blev hjärntvättad under sin fångenskap, hittar likasinnade och angriper den lilla försvarsstyrka som finns kvar på fästningen.

Plötsligt är den organiserade trygghet som byggts upp under de senaste tio åren försvunnen och var och en måste själv fly – eller kämpa för sitt liv.

Omdöme:
Nja, den här serien tog plötsligt en helt annan riktning än den hade i den första boken och det faller mig inte helt i smaken. Det blev mer science fiction och mindre fokus på den postapokalyptiska delen. Sen finns det också ett par andra saker som gör att den inte når upp till samma nivå som den första boken.

Den börjar till exempel med ett par återblickar till när nedsläckningen pågick, alltså tio år bakåt, för ett par olika karaktärer. Nån känns igen från första boken, andra är nya, men ingen av dem återkommer senare i boken. Vad var poängen med det? Ingenting av det förde handlingen framåt.

Sen blir intrigen så oerhört hopplös, i ordets rätta bemärkelse, att det knappt känns nån vits med att läsa den sista boken (jo, det är klart att jag kommer göra det). Allt blir misär. Flera huvudkaraktärer drabbas av ond bråd död och hoppet för resterande känns verkligen ute. Det är klart att författaren styr upp det hela i sista boken, men han hade väl kunnat ge läsaren lite hopp i alla fall?

Nu lät jag nog väldigt negativ, så jag måste väl avsluta med att säga att det faktiskt är en bra bok. Det är spännande, actionfyllt och intrigen är mycket intressant. Men det är ingen fullpoängare som jag tycker att den första boken är.

Nästa bok:
Uppföljaren till Shantaram

Annonser

En reaktion på ”Stjärnfall

  1. Ping: Stjärndamm | Bokstapeln

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s